Orkar inte med 1 åring vad måste man orka
Men jag har fortfarande väldigt dåligt tålamod när tvååringen blir missnöjd. En av fem svenskar drabbas av psykisk ohälsa någon gång i sitt liv. Ibland skriker jag på sambon i panik. Jag har väldigt svårt att stå ut med vredesutbrott, skrik och gråt från min tvååring. Det andra är ditt mående och dina upplevelser under förlossningen och året därefter. Kanske finns det en fullt godtagbar förklaring till detta, exempelvis att sambon är sjuk eller har någon form av funktionsnedsättning.
Du skriver att du gråter och försöker be sambon om hjälp, och att du ibland skriker på sambon i panik. Jag önskar ofta att jag bara kunde försvinna och inte leva mer. Sätt barnet i barnstolen och låt det titta på när du skär grönsaker och gör klart middagen. Det tolkar jag som att sambons insatser inte har varit tillräckliga för att få dig att känna att ni kämpar tillsammans på lika villkor. Men det känns inte hållbart att ha det så här och jag är så rädd att jag skadar barnen, att de ska känna sig otrygga och rädda.
Att du grät varje kväll och aldrig kunde njuta av att vara förälder under det första året säger något om hur jobbigt det var. Det tog långt tid att natta honom och jag var inne i sovrummet och vaggade och ammade i vad som kändes som timmar. Det är du som har försökt att orka med. Samtidigt tycker jag att ni ska söka hjälp via BVC och efterfråga en psykologkontakt. Det kändes som att jag bara försökte överleva och kunde aldrig njuta.
Det ena är arbetsfördelningen i hemmet och kommunikationen mellan er föräldrar. Jag har ett problem som är väldigt jobbigt och som börjat kännas ohållbart. Jag får ångest och panik när han skriker och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag utgår ifrån att ni båda är vårdnadshavare och därmed har delat ansvar för tvååringen. För att bryta det negativa mönstret, där dina tidigare erfarenheter gör att tvååringens missnöje snabbt väcker ångestkänslor hos dig, föreslår jag att du under en period helt lämnar över ansvaret att lugna barnet på din partner.
När man inte orkar med sina barn?
Sedan jag började jobba har jag mått mycket bättre. Tre saker som hänger ihop och påverkar varandra. Under sådana förhållanden är det heller inte lätt att knyta an till sitt barn, vilket kan spä på de negativa känslorna.
Då slutar det med att jag får något slags panikattack, gråter och försöker be om hjälp av min sambo. Min kropp var så trött.
Jag orkar inte med mitt barn
Samtidigt får jag inte bilden av att ni solidariskt har delat på jobbet när det kommer till att natta och trösta barnet till exempel. Här kommer tips på saker som den aktiva 1-åringen kommer att älska att göra tillsammans med dig! Som jag ser det finns det tre saker som skulle kunna vara aktuella ämnen att ta upp med en psykolog. Jag tappar liksom kontrollen och kan inte, hur jag än försöker, hålla mig lugn. Jag vill rusa iväg och vara ensam.
Min första tanke, efter att ha läst ditt brev, var att du måste få hjälp. Det har till och med gått så långt att du kan känna att barnen skulle ha det bättre utan dig och att det skulle vara skönt att försvinna för alltid. Jag hade en ganska tuff förlossning med honom, och ett tufft första år, där jag kände att det var svårt att orka med honom och hans syskon som är två är äldre. Är det rimligt att du ska behöva skrika på sambon i panik för att få avlösning i en jobbig situation?
Låt barnet hjälpa till med maten. Därmed är det hög tid att du får hjälp med att återfå orken, livsglädjen och tilltron till din egen förmåga att vara en tillräckligt bra förälder. Hur jag än gör skadar jag någon. Men då blir det också ett svek mot barnen. Försöker trösta honom men när han är i det tillståndet går det oftast inte. Jag vet inte hur jag ska göra och jag orkar bara inte mer.
Fler unga tar då ansvar hemma för sina syskon och för att stödja sina föräldrar. Mamma orkar inte, jag måste orka. Det kan leda till sämre resultat och ökad frånvaro i skolan, mindre tid till kompisrelationer och fritidsintressen och egen psykisk ohälsa. Både praktisk hjälp och avlastning i vardagen och professionell hjälp med fokus på ditt mående. Jag grät varje kväll för jag orkade inte mer, men det fanns inget annat sätt att få honom att sova.
I så fall behöver ni se över ert nätverk och hitta andra lösningar som innebär att du får avlastning och mer tid för återhämtning. Ibland känns det som om barnen skulle ha det bättre utan mig, för jag känner mig inte som en fungerande förälder när jag inte står ut. Det är du som är slutkörd och oroar dig för att barnen kan ta skada. Oavsett vad det beror på är det viktigt att få till en förändring.